Tykken

Ny adress

2007-07-09T17:17:00.000+02:00

Tykken flyttar. Tykken har växt ur Blogger och finns numera på: http://www.sekvenskonst.com/tykken/. Välkomna dit. Alla kommenterar etc på gamla inlägg har flyttats dit också, kommenterer på denna bloggen kommer att stängas, men fortsätta vara öppna på den nya adressen.

Myspace? Skulle inte tro det

2007-07-05T17:05:00.000+02:00

Det är många som finner nöje med Myspace, jag skaffade själv ett konto där för ett tag sedan, bara för att liksom... man ville ju vara med.

Sedan satt jag mig ned och tänkte till. Varför ska jag ge bort material till av världens största medieföretag alltså ägaren till Myspace - Murdoch, och hjälpa till att marknadsföra hans stinkande produkter?

Nej, jag kommer inte finnas på Myspace, inte heller kommer mitt förlag Komika att finnas där. När det finns ett bra alternativ som drivs av någon som inte är ett dugg intresserad av att profitera på mig, då kanske jag går med. Finns än så länge på ComicSpace i inväntan på en snilleblixt på vad jag ska ha det till...

Nostaligi förstör

2007-06-27T08:39:00.000+02:00

På Salon kan man läsa en intressant essä av Douglas Wolk, Comic fans grow up, ett utdrag från hans kommande bok "Reading Comics: How Graphic Novels Work and What They Mean". Det finns mycket i den texten som går att applicera på det svenska.

Mycket av de serier som ges ut i bokform i Sverige är nostalgiutgivning, till exempel alla de barnserier som ges ut för vuxna av Egmont i böcker med hårda pärmar. De senaste åren har de eskalerat - som med de samlade årgångarna av Kalle Anka, Fantomen och Bamse. Jag läste Fantomen, Kalle Anka och Bamse som ung, men jag förstår inte varför jag skulle läsa dem som vuxen inom hårda pärmar och mer påkostat tryck. Men det är många som tycker om det, så många att det med all säkerhet kommer att komma mer sådana här satsningar. Det finns en marknad, ja, men det är en marknad som långsamt bedövar och förstör förutsättningarna för utgivningen av nya serier.

Egmont är i mångt och mycket ännu fegare än förlagen för "oillustrerad litteratur". Då de satsar främst på bästsäljare så går Egmont ett steg längre, de gamla bästsäljarna.

Man kan knappast anklaga förlagen för att de ger ut böcker som folk vill ha, min anklagan är till dem som köper dem. Väx upp. Nostalgi är ett farligt vapen som lätt kan vändas emot en själv.

Ömma tår och heliga kor

2007-05-26T08:00:00.000+02:00

Jag älskar serien "Tintin", jag växte upp med serien och jag har hela tiden kommit tillbaka till den. Hergé är för mig en av 1900-talets viktigaste konstnärer. Men han är inte helig för det. I samband med firandet av det var hundra år sedan som Hergé föddes intervjuades Philippe Goddins, som håller på med en officiell biografi över Hergé. Han berättade då att det är mycket som tyder på att Hergé dog av Aids. På grund av att han var sjuk i leukemi i slutet av sitt liv så var han tvungen att göra blodtransfusioner flera gånger i veckan, blodet på den tiden testades inte och kunskapen om Aids var inte så spridd.

Det här är en viktig nyhet för att hjälpa till med att ta bort den smuts-stämpeln som Aids har i många länder, till exempel Sverige. Aids är ingen smutsig sjukdom som man inte bör prata om. Det är en fruktansvärd farsot som håller på att ta död på stora delar av jordens befolkning.

Det som gör att nyheten för extra dignitet är att Philippe Goddins bok om Hergé är godkänd av de efterlevande till Hergé, och att intervjuen med Goddins publicerades i Le Figaro. Det tar också upp i en artikel i belgiska Le Soir - tidningen som Hergé länge var medarbetare i. Vilket gör det mycket tyngre än en skvallernyhet a'la Expressen.

Men många Tintin-älskare känner sig attackerade, och när jag postade om nyheten borta på Serieforum gick några stycken i taket. Skvaller, spekulativa nyheter, skitsnack bla bla. Det jag läser in i deras svar är att man inte får säga sådana saker om deras idol. Det vill säga att det verkar tycka att jag kommer med smutsstämpeln på deras älskade Hergé. Som sagt, Aids är inte smutsigt. Det är en sjukdom som vi måste acceptera och sluta att vara fördomsfull mot. Alla kan få Aids, på många olika sätt. Goddins är dessutom inte den första som skriver om Hergé och Aids, tidigare biografer Assouline och Peeters har antytt att så kan vara fallet. Det som är nytt kring detta är att Goddins kommer med bevis som pekar på att det verkligen stämmer.

Och varför kommer denna nyhet just nu? Av flera skäl, dels att Goddins grävt fram bevisen nu, dels för att han snart är klar med sin bok, dels för att den kommer ut i höst, och dels för det är hundra år sedan Hergé föddes, och dels för att Le Figaro intervjuade Goddins i samband med hundraårsdagen för Hergés födelse.

Jag tycker att det är beklämmande att vissa Tintin-älskare inte tycker att man få prata om sådana här saker.

Det är sådana här saker man måste få prata om, oavsett om man placerat en människa på piedestal eller inte. Hergé är lika viktig för mig, oavsett vilken sjukdom han dog av. Det som ligger Hergé i fatet tycker jag är hans flata inställning under andra världskriget, och människosynen i hans tidiga album. Men jag tycker att hans inställning senare livet visar på att han växte mycket som människa, och växte ifrån de människor som matade honom med fördomar. Jag tror inte han skulle varit fördomsfull mot någon som hade Aids.

Examination i Malmö

2007-05-25T22:07:00.000+02:00

På onsdag i veckan så kommer så är det dags för ett mycket trevligt jobb, jag ska åka ned och vara examinator för årets tvåor på Serieskolan i Malmö. Jag hade turen att vara det även förra året, så till skillnad från vissa andra se känner jag bra till vad som görs på serieskolorna i Sverige ;) (jag har även varit och besökt serieskolan i Vingåker två gånger - Hofors har jag bara varit på en gång - jag har varit på dem om att komma dit fler gånger, men det har inte blivit något).

Att gå igenom allt det som eleverna har gjort under sitt projektår är mycket intressant, en del har lyckats att genomföra det som de har tänkt från början, andra inte. Men att inte lyckas genomföra ett projekt är även det en lärdom.

Konsten att försöka tjata sig till ett rätt

2007-05-15T18:56:00.000+02:00

När jag började att diskutera med Ted borta på Seriebloggen så gjorde jag det för med avsikt att rätta till några fel och missförstånd, och komma med några åsikter om seriemarknaden och branschen (samt säga vad jag tycker om de flesta massproducerade strippserier). Det ledde till att Ted reagerade ganska kraftigt och kommenterade flitigt mitt svar här på bloggen. Det är väl okej, det är så det blir ibland. Men vad jag inte förstår är varför han hittar på saker. Till exempel om vad jag har skrivit. Till exempel vad det är för människor som går på serieskolorna. Etc. Men det antar jag att de flesta som läser här har förstått. Jag har inget problem med att människor tycker olika, så ska det vara, men när någon hittar på saker och konstruerar egna slutsatser ur luft blir det väldigt märkliga debatter.

Nu har Ted i ett nytt inlägg fortsatt det hela och fortsätter att sprida konstiga slutsatser av vad jag har skrivit, jag tänker inte trötta ut er, kärare läsare med det (Dessutom har han stängt av möjligheten att kommentera det hela, kanske av misstag...). Nu ger han sig dessutom på Bild & Bubbla och tycker att det är för mycket om alternativa serier, och att det är "långa, långa reportage på 10-12 sidor med svart/vita illustrationer" som skrämmer bort läsare av Kalle Anka. Mycket kritik har jag hört mot bubblan, men det där var något nytt... Verklighetscheck?

Animerade kortisar, del 4 TimTom

2007-05-10T09:25:00.001+02:00

Denna korfilm är gjord av Romain Segaud.

Myten om den svenska serieläsaren, del 3

2007-05-05T08:08:00.000+02:00

Ted Stridh postade i sin blogg ett inlägg som jag försökt förstå mig på vad han egentligen menar. Men jag tror i alla fall att kontentan är:

att småförlagen borde publicera mer av någon sorts allmängiltiga strippserier, och ge ut serietidningar för att dra läsare till sina andra, mer seriösa, serier, som man blandar upp innehållet med. För att vänja dem på något sätt.
att småförlagen främst ger ut serier som vänder sig till andra småförlag och serieskapare som själva skapar liknande serier.
att serieskolorna främst producerar serieskapare som är intresserade av göra smala alternativa, självbiografiska serier.

Inget kunde vara mer fel. Mina svar, utifrån mitt perspektiv, jag kan inte vara generaliserade över vad de som jobbar med andra förlag skulle svara.

Om ett litet förlag börjar att publicera saker som det egentligen inte är intresserade av blir det lätt falskt, och svårt att hitta rätt, då man helt enkelt inte känner till denna grupp av läsare. Det är ett stort jobb att driva ett förlag,och om man skulle ge sig in på områden man inte behärskar så är man snart vilse i pannkakan. Man har en utgivning av en anledning - man vill helt enkelt publicera det man gör. Att dessutom dra igång en serietidning är en stor apparat som lätt kan sluka hela budgeten. Man behöver inte vänja in läsare för att de ska hitta till småförlagens utgivning. Det som behövs är att småförlagen lyckas kommunicera med bokhandel och läsare om vad man ger ut. Det är så man hittar nya läsare. Att synas med de böcker som man vill ge ut. Inte dölja den i en annan förpackning (påminner mig en gammal sketch där någon köpte typ Vi föräldrar inrullad i en porrblaska), eller "vänja" läsaren med andra serier.
Om jag hade gett ut serier som bara hade vänt sig till andra småförlag och serieskapare som arbetar i liknande stilar så hade jag gått i konken efter första albumet. Jag tror att Ted missar att vi som håller på med förlagsverksamhet faktiskt säljer våra böcker utanför Seriefrämjandet...
Om det finns en stil som många av de som går på serieskolorna arbetar i så är det om något mangainfluerat. Det självbiografiska är i minoritet.

Ted menar säkert väl. Men det gör det inte inte till mer vettigt. Småförlagen behöver inte ge ut massproducerade strippserier, vi behöver inte ens tycka om dem. Vi behöver ge ut böcker som vi själva älskar och kan kommunicera utåt med våra tilltänkta läsare med. Serieläsare finns överallt, och de behöver inte "fostras" in i serieläsandet av Nemi eller Pondus. De behöver bra böcker, helt enkelt.

Slarv hos Egmont - missad Urhundennominering?

2007-05-04T20:58:00.000+02:00

En sak som slår mig när jag tittar på listan över utgivna album 2006 är att Rabbinens katt och Blacksad, utgivna av Egmont Kärnan saknas - vilket också gör att de inte kunde nomineras till en urhundenplakett. Visserligen kom de ut i butikerna i år (Blacksad kommer om ett par veckor), men den trycktes 2006, och det är tryckåret som räknas för nomineringarna. Så jag antar att Egmont helt enkelt missade en chans att få en Urhunden genom att misslyckas med att skicka in en komplett utgivningslista till juryn. Märkligt förlag det där Egmont... Visserligen har Urhunden inte någon större betydelse för försäljningen i dag, men att missa chansen att få ett pris förstår jag inte.

EDIT: Hoppsan, lyckades stänga kommenteringsfunktione. Nu är den på igen.

Att ta betalt för serier

2007-05-02T18:41:00.000+02:00

På en debatt på SPX som avslutades nyligen kom vi in en del på att man som serieskapare inte ska jobba gratis, utan att man ska betalt för sina verk. Givetvis finns det fall då man kan jobba utan betalning - om man trivs i ett sammanhang där det inte finns möjlighet till betalning, som kanske för en förening eller liknande. Men en dagstidning eller större tidskrift som inte vill betala, som betalar andra för material ska ni bara ge fingret.

Men vad ska man ta betalt? Vad är rimligt? Detta beror på sammanhanget. Svenska tecknare är en organisation som bland annat arbetar för tecknares rättigheter, och de har tagit fram en prislista med rekommendationer för vad man ska ta betalt för serier, den brukar inte viftas med offentligt, men jag tror inte den är hemlig, jag lyckades luska fram den i alla fall:

Seriealbum
- förskott 50% av royaltyn på första upplagan
- royalty 25% av f-priset

Strippserie (per stripp)
- dagspress 3000:-
- tidskrift 4000:-
- serietidning 4000:-

Söndagsstripp (dubbelstrip/halvsida)
- dagspress 4000:-
- tidskrift 5500:-
- serietidning 5000:-

Seriesida
- dagspress 6500:-
- tidskrift 8000:-
- serietidning 6500:-

Längre serie (pris per sida)
- tidskrift 6000:-
- serietidning 4500:-

Detta är alltså de priser som Svenska tecknare rekommenderar att serieskapare ska ta betalt för sina serier, och fast att jag ofta är den första säga att serieskapare måste lära sig att ta betalt så har jag väldigt mycket att invända mot listan.

Den första punkten går jag helt med på - det är det vanliga arvodet som Sveriges Författarförbund rekommenderar, och är helt verklighetsbaserat - hur mycket någon tjänar beror alltså på upplaga och hur den säljer. Men sedan blir det mycket verklighetsfrämmande för serieförlag. Tänk er att en antologi som Galago hade betalat 4500 per sida till tecknarna - då hade kostnaden för serierna nästan varit en miljon per nummer (varje nummer är på 200 sidor). Det förstår ni säkert att det är inte möjligt, vet inte hur många prenumerationer de skulle behöva komma i för att täcka det. Betalningen måste alltså hänga på de reella förutsättningarna för att kunna vara verklighetsbaserade. Förutsättningar som täcker in upplaga och sammanhang.

Vi har ett system i Sverige som möjliggör för icke kommersiella serieskapare att få möjlighet att arbeta, och det är stipendier. En som jobbar för Fantomen kan få vettigt betalt direkt från förlaget, för den finns en stor upplaga att få in pengar på, en som jobbar åt en mindre tidning, som Galago (om vi nu kan kalla Galago för tidning längre...), kan inte få samma summor - men har en möjlighet att söka stipendier för att ändå kunna arbeta. Det kan tyckas dumt av vissa, men det är system som vuxit fram för att vi båda ska kunna ha en mainstream konst och en alternativ - de är i slutändan ändå beroende av varandra - och en konstnär kan vandra från den ena gruppen till den andra.

Om man skulle göra en jämförelse, en mycket orättvis dock, så skulle det rekommenderade priset för en tavla av Peter Dahl vara lika hög som för en av mig (tro mig - det är nog ingen som skulle vilja ha en tavla av mig på väggen...). Det är bra att Svenska Tecknare tagit fram en rekommenderad prislista, men det behöver mer jobb för att kunna fungera med verkligheten för serieförlagen.

Urhundennomineringarna får medieuppmärksamhet

2007-04-30T11:07:00.000+02:00

Det var ett tag sedan som själva nomineringarna till Urhunden fick mediaplats, men nu har i alla fall TT uppmärksammat det och skickat ut en notis - vilket gör att många dagstidningar har publicerat info om detta. Förra året hade vi en debatt då vi var flera som förordade färre nomineringar i varje klass för att det då skulle få en större genomslagskraft och betydelse. Och det verkar som om det har fungerat. Ett steg framåt.

Komikas blogg under SPX

2007-04-26T21:51:00.000+02:00

Under SPX kommer jag att lägga upp bilder och några korta texter på Komikas blogg, då jag mest är där som representant för mitt förlag.

SPX

2007-04-24T19:33:00.000+02:00

Då var det snart för den mycket trevliga Small Press Expo, och i år ser jag fram emot det extra mycket. En av anledningarna är att detta är mitt tredje Small Press Expo, och att man nu har lärt känna en del av dem som kommer dit.

Första året satt jag med en bunt ETC Comics och var mest förvirrad, och kände knappt någon. Året efter var första året med Komika, och det var en kul erfarenhet. Detta året är det andra med Komika, och många av dem jag lärt känna under första året med Komika kommer att vara där. SPX har blivit någon av en branschträff för alla dem som håller på med serier i Sverige, och att det sedan kommer celebra gäster från utlandet gör det hela ännu bättre.

Om du är i Stockholm under helgen 27-29 april - kom till Kulturhuset och Small Press Expo. Ta med dig en rejäl plånbok också, det kommer att finnas mängder av bra fanzines att köpa. Ja självklart kan ni givetvis köpa Komikas böcker också, i år har jag tyvärr inte tid att baka några bullar - men jag hoppas att ni kommer förbi Komikas bord ändå :-).

Godtycklighet hos Urhundenjuryn

2007-04-23T09:11:00.000+02:00

Jag är väldigt glad åt att mitt förlag Komika är det förlag som fått flest nomineringar till Urhundenplaketten 2007 för 2006 år utgivning, men ibland kanske inte alla som bör bli nominerade blir det.

När jag tittar på listan över utgivna seriealbum under 2006 så slås jag av en märklighet. Förra året kom Per Demvervall med den grafiska novellen "Det var inte så länge sedan...". Av någon märklig anledning så ansåg Urhundenjuryn att detta inte var en tecknad serie utan en bildberättelse, och därför inte kvalade in varken på listan över utgivna seriealbum, eller för den delen nomineringar till bästa album. Kulturrådet tyckte annorlunda, och där fick boken stöd inom stödet för tecknade serier. Hos Kunliga biblioteket är den också klassad som tecknad serie.

I år så har fem ungdomsböcker av två olika serier som jag med bästa godvilja inte alls kan klassa som tecknade serier kommit med på listan över utgivna seriealbum - "Stall norrsken"-serien och "Taynikma"-serien. Båda är illustrerade prosaböcker för ungdomar, vilket också Kungliga biblioteket klassat dem som. Ändå tycket Urhunden-juryn att dessa ska finnas med på listan över utgivna seriealbum.

Per Demervalls bok är i högsta grad en tecknad serie enligt mig, Stall norrsken och Taynikma-böckerna är det inte. Betyder inkluderandet av dessa två att Urhunden-juryn har ändrat åsikt om vad en tecknad serie är? Eller var det bara slarv att utesluta "Det var inte så länge sen..." från listan över utgivna seriealbum 2005?

För övrigt - en stor märklighet för mig är att till de nominerade för bästa svenska album har inte Loka Kanarps "Till mina vänner och ovänner" kvalat in, men Martin Kellermans tråkbok "SO, watcha sayin’" har gjort det.

Animerade kortisar, del 3 La Chute de l'ange

2007-04-16T21:15:00.000+02:00

Den franska serieskaparen Stanislas är en av mina favoriter, och här är en filmatisering av hans Patte de Mouche La Chute de L'ange (sv. Änglens fall).

En underbar liten filmatisering av Stanislas korta berättelse La Chute de l'ange

Paul Gravett i Stockholm

2007-04-03T20:04:00.000+02:00

Nu känns det nästan som om det händer saker hela tiden som är serierelaterade. Förra veckan så var jag och lyssnade på Paul Gravett när han var och berättade om manga för en publik mestadels bestående av bibliotekarier från Stockholmsområdet. Det var god uppslutning, och faktiskt en mycket intresserad publik.

Paul Gravett var, som alltid, mycket intressant att lyssna på, och jag lärde mig en del nytt också.

På kvällen så invigde Paul Serietekets nya mangahörna och pratade om Graphic Novels.

Inga serier i Expressen? Bra!

2007-03-29T07:41:00.000+02:00

På flera platser på webben upprörs man över att man valt att slopa seriesidan i Expressen. Jag är inte upprörd, jo kanske lite - att någon överhuvdtaget bryr sig om seriesidan i Expressen. Jag tycker att det är bra att de har plockat bort den.

För det första bestod Expressens seriesida förra gången jag kollade på den av ett gäng syndikerade utslätade serier som harvar på i samma gamla fotspår år efter år. Många får sina fördomar om seriemediet från just sådana sidor - om man säger att man håller på med serier tror många att man har något med de dessa att göra. För min del får man gärna slopa alla seriesidor som hålls igång genom några hundralappar till ett syndikat per dag.

För det andra - tidningar som har en seriesida som betyder något är de som satsar på den, om man inte vill satsa pengar på den får man bottenskrapet. Att Metro lyckats profilera sig mycket tack vare sin satsning på originalserier vet de flesta (sedan att de har skjutit ned profilen med ett grovkalibrigt gevär med serien Elvis är en annan femma).

För det tredje, strippserien har i sin nuvarande form överlevt sig själv. Det är väldigt få som lyckas göra något som sticker ut och som verkligen har en betydelse. Formatet har överlevt sig självt. Det är märkligt att i en tid då layout av en tidning är enkelt, och att man layoutmässigt kan jobba mycket fritt, att man då håller kvar vid strippformatet, serieskaparna skulle kunna göra så mycket bättre ifrån sig om de fick friare format att jobba med.

För det fjärde. Jag tror att de som läser seriesidan i Expressen, och i andra tidningar som tror att serier är bottenskrapet, är en åldrande del av befolkningen, unga läsare har vant sig bland annat via mangan att en serie inte behöver harva på i oändlighet och att karaktärer måste få utvecklas.

Animerade kortisar, del 2 Hyacinthe

2007-03-26T21:20:00.001+02:00

2005 så gjorde Joann Sfar och Kerascoët en underbar. och våldsam, musikvideo åt artisten Tomas Fernsen och hans låt "Hyacinthe". Mer info om videon.

Serieveckan i Göteborg

2007-03-21T09:41:00.000+01:00

Nickan Jonasson skickade mig en bild på fanzinebordet från serieveckan i Göteborg, tänkte att jag ville dela med mig.

Flaxande rädd man i Skånskan

2007-03-13T08:08:00.000+01:00

Det finns en del människor som inte förstår humor. Ibland är det en viss typ av humor, ibland förstår de ingen humor alls. Jag vet inte vilken av dessa två kategorier som krönikören Alf Ronnby tillhör. Men i en flaxande krönika nära kalkonarten i Skånska Dagbladet är han mycket upprörd. Han har sett alster av Dotterbolaget, verkar mest som han har stött på deras hemsida och klickat på några länkar, och han verkar att ha skådat djävulen. Han har heller inte kollat fakta. Utan flaxar på som en baktung kalkon som inte förstår att det som Dotterbolaget sysslar med är satir.

Dotterbolaget har svarat Alf Ronnby i dagens skånskan, jag känner att jag inte behöver tillföra något, de skriver följande:

Dotterbolaget står för ökad jämställdhet för män och kvinnor. Vi menar på att alla – både män och kvinnor – förlorar på att tvingas in i förlamande könsroller, där vi förväntas agera och vara på ett visst sätt utifrån vilket kön vi råkar tillhöra. På intet sätt hatar vi män, det är maktobalanser i samhället som vi sätter oss emot.

Dotterbolaget ifrågasätter maktstrukturer i samhället, vad gäller könsskillnader, klass, sexualitet, etnicitet, religion et cetera. Vi vill arbeta för ett samhälle där alla får plats, inte enbart vita, heterosexuella medelklassmän.

Serien som citeras i Alf Ronnbys krönika är gjord som en skarpt satiriskt betraktelse över det våldsamma samhälle vi lever i. Ur sitt sammanhang framstår texten som helt lösryckt. Ironi som stilgrepp är krävande för läsaren, men eftersom det är slagkraftigt så används det ofta i seriesammanhang.

Malmö 070312
Karin Didring, Susanne Johansson, Sara Granér, Sofia Olsson, Stina Hjelm och Sara Elgeholm för Dotterbolaget.

Jag kan inte skriva det bättre själv. Som vanligt när det gäller tecknade serier så låter alltså tidningar vem som helst säga precis vad som helst utan krav på fakta. Att människan den här gången verkar vara en mindre rättshaverist (en snabb koll på hans hemsida), ökar knappast Skånskans journalistiska trovärdighet.

Animerade kortisar, del 1 Evergreen

2007-03-10T09:08:00.000+01:00

Förutom att jag läst tecknade serier så gott som hela mitt liv så har jag alltid varit en sucker för animerad film. Så jag tänkte bryta serietemat och lägga upp några animerade kortfilmer framöver.

Filmen nedan är gjord av Yoann Lemoine, som främst arbetar som illustratör, han gjorde bland annat jobb för Sofia Coppolas Marie-Antoinette. Musiken är gjord av Axelle Renoir.

Evergreen

"300" ute till filmpremiären? Tror inte det

2007-03-09T15:15:00.000+01:00

Egmont Kärnan har planerat att släppa Frank Millers "300" som bok lagom till filmpremiären, är det någon som tror att de kommer att hinna få ut den? Inte jag i alla fall. Speciellt inte sedan Egmont precis har sålt av Damm förlag - serieböckerna har haft samdistribution med Damms böcker, och redan tidigare har de haft stora problem med att få ut sina serieböcker.

I oktober förra året var den svenska utgåvan av Joann Sfars "Rabbinens katt" färdigtryckt. Ännu finns den inte ut i affärerna (den ska enligt olika källor komma i mars), ännu så har jag inte sett någon reklam för den. Ännu mindre för Blacksad som funnits ute i flera månader i Norge, och den svenska upplagan trycktes samtidigt. På Adlibris kan man hitta den under fel titel "Black Sad", där står det att den kommer i maj.

Vad är det som gör så att det är nästintill omöjligt för svenska Egmont att få ut sina serieböcker? I Norge och Danmark så lyckas de. Visst, man ska invänta rätt ögonblick att släppa en bok, men när infaller rätt ögonblick för svenska Egmont?

I alla fall - jag sätter ett ex av valfri bok av Komikas vårutgivning på att Egmont inte hinner få ut "300" i bokhandeln innan premiären av filmen. Någon som vågar satsa på att de hinner?

"Väldigt lite manga produceras i Sverige"

2007-03-08T15:46:00.000+01:00

Återigen blir man förvånad över hur lite journalister vet om ämnen som de skriver om. I Dagens Nyheter sden 8/3 tar Lotta Olsson i en notis upp om den ökade mangautgivningen. Och rapporterar väl okej i början. Sedan framåt slutet går det helt åt skogen, och då kan vi läsa:

Väldigt lite manga, ja, väldigt lite barnserier över huvud taget, produceras i Sverige. Det finns några undantag, som "Stall Norrsken" och Lisa Medins "Medley Gold", men i övrigt tycks svenska serietecknare mest rita för vuxna läsare.

Ja jag får hoppas att väldigt lite manga görs i Sverige... snälla journalister - skulle ni skriva att "väldigt lite fransk-belgiska serier görs i Sverige", eller för den delen, om vi ska gå till överdrift - "väldigt få amerikanska medborgare är svenskar"? Manga görs i Japan. Manga görs i Japan. Manga görs i Japan. Förstått? Sedan behöver manga inte alls vara barnserier, att det mesta som ges ut i Sverige i dag är för barn och ungdomar, visst, men manga finns för alla åldrar i många andra länder (inte minst Japan).

Och att majoriteten av svenska serieskapare gör serier för vuxna? Vilka är de? Har vi i hemlighet en gigantisk utgivning av serier för vuxna?

Och "Stall Norrsken" är ingen manga, det är inte ens en tecknad serie... det är en illustrerad ungdomsbok (med vissa sekvenspartier).

Sedan var det i och för sig roligt att Lisa Medin nämndes... men till nästa gång:Läs på!

Moralpredikande ankist om den farliga mangan

2007-02-26T22:53:00.000+01:00

Att inte så många röster har hörts från de konservartiva moralpredikarna om mangans intåg i Sverige är förvånande, det är ju många som älskar att ropa på varg då det rör populärkultur.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet försöker nu en fil lic i litteraturvetenskap, Åsa Johansson, även ordförande i ankistföreningen NAFS(K), att råda bot på detta. Hon har skummat sig igenom en hög av titlar från den svenska mangautgivningen. Främst den som har kommit på Bonnier Carlsen, kan man anta efter de exempel hon tar upp i artikeln. Hon har verkar också ytligt att ha skummat igenom litteratur kring manga och andra tecknade serier - för någon läsare av andra tecknade serier än Kalle Anka verkar hon inte vara till vardags.

Debattartikeln har rubriken "Sockersöta superhjältar i korta kjolar". Redan här kan man ana oråd. Hur många superhjälteserier har du läst från Japan som publiceratas i Sverige? Och hur många av dessa superhjältar har haft korta kjolar? Hm, just det ja... det var inte många det. Kvinnliga hjältar finns det däremot många, och läsare av tecknade serier vet ju att det är skillnad, dock verkar inte Åsa Johansson veta detta, hon verkar inte heller ha någon vidare bra koll på seriemediet överhuvudtaget, trots ordförandeskap i ankistföreningen och trots att hon har handlett serierelaterade uppsatser vid universitet. Detta skriver hon om manga i artikeln:

En av de främsta skillnaderna ligger i bildlösningarna. Sidorna är uppbyggda på ett annat sätt än vad vi är vana vid, och serieskaparen förhåller sig friare till serierutornas och pratbubblornas ramar, vilket för en ovan läsare kan ge ett oordnat intryck. Det förstärks också av att läsaren i högre grad än i västerländska serier själv behöver fylla i information mellan rutorna, till följd av ymnigt förekommande perspektiv- och scenbyten.

Det låter som om hon egentligen beskriver en vanlig seriesida, på något klumpigt vis, och skillnaden på den och en strippserie.

Åsa Johansson verkar inte ha särskilt bra koll på den japanska kulturen och samhället överhuvudtaget, och det kan vara därför som hon har svårt att förstå den. Hennes position blir nedsättande kring japansk kultur i allmänhet, och jag luktar en unken doft av 'vi är minsann mycket bättre, och vi har mycket mer moral än er', en smått rasistisk och nedsättande ståndpunkt, som blir extra tydlig när hon skriver:

När det börjar produceras mer svensk manga slipper vi kanske också de stereotypa könsmönster som förmedlas i många av de japanska serierna. Dessa förlegade bilder av kropp och kön står nämligen inte att finna i den svenskproducerade ”Stall Norrsken”, och möjligen är det ett tecken på att mangautgivningen i Sverige är på väg mot andra ideal.

Hon poängterar i artikeln flera gånger att hon pratar om den svenska mangautgivningen, och den har ju sina tydliga brister, det kan jag hålla med om, men att den skulle vara farlig på något sätt (om nu inte låg kvalité kan vara farlig...), kan jag inte se. Men andra gånger så pratar hon om mangan som helhet, och hon tar främst upp saker som är 'skrämmande'. Samtidigt verkar hon inte veta vad manga egentligen är:

I Japan är manga ett samlingsbegrepp för tecknade serier och inte en stil på det sätt som det har blivit i Sverige.

Nej i Japan är inte manga samlingsbegrepp för tecknade serier, manga betyder tecknade serier, och här i Sverige använder vi det för att beskriva att serierna är från Japan (ja, något flummigt använder vi väl det om serier som påminner i stilen också - men jag tror inte att en svensk mangaläsare skulle kalla Kalle Svenssons serier för manga, men det gör ÅSa Johansson).

Sedan får hon inte heller det enklaste rätt, i artikeln skriver hon att utgivningen av pocketar och album har fyrdubblats sedan 2004. 2004 utkom det cirka 190 pocketar och album. 2006 cirka 330. Jag tror nog att Åsa Johanssons mattelärare skäms just nu.

Nej, Åsa Johansson, om du ska ropa på vargen är det nog dags att du lär dig att skilja på en varg och en pudel. Visst finns det sexism i mangan. Men det gör det i Kalle Anka också. Den tar sig bara olika uttryck.

De riktigt nya franska...

2007-02-21T22:31:00.000+01:00

Ofta när jag talar om serieskapare som Lewis Trondheim, Joann Sfar, Manu Larcenet med flera, så benämner jag dem som den nya generationen franska serieskapare, men egentligen är de den förra generationen - de var den nya under 90-talet. De var den generation som öppnade upp seriemediet, som gjorde serier som inte var i det standardiserade albumformatet. Men de har hållit på ett tag nu, och nya serieskapare står och knackar på porten, en del kanske till och med bultar.

Flera av dessa unga serieskapare har samlats under ett projektet Donjon Pirate - en sorts hemlig rörelse som gör nya sidor från icke publicerade berättelser från Donjon-serien - serien där just serieskapare från den förra generationen - Lewis, Joann, Manu mfl. visade upp att man fortfarande kunde göra underhållande album.

Donjon Pirate hade en utställning i samband med seriefestivalen i Angoulême, men det mesta kan man hitta på bloggen för projektet. Jag tror att bland dessa serieskapare så finns tronarvingarna till Trondheim & Co. Men samtidigt så är givetvis projektet också en hyllning till de "gamla nya".

Myten om den svenska serieläsaren, del 2

2007-02-16T11:49:00.000+01:00

Något som jag hört på ett par olika förlag som sysslar med serier på ena eller andra sätter, är följande "svenska serieläsare gillar inte fantasy". Bland annat var det det Peter Bergting fick höra från svenska Egmont då han frågade dem om de ville ge ut hans The Portent på svenska.

The Portent är ytterligare en serie som fungerat utmärkt i USA, och det svenska intresset för den varit stort (nu pratar vi inte om media utan om serieläsarna som häckar i seriebutikerna). Svenska serieläsare gillar inte fantasy. Smaka på den. Byt ut serieläsare mot bokläsare så märker ni hur dumt det är. Fantasy har länge fungerat bra på den svenska marknaden, och att en serieläsare skulle skilja sig från en läsare av "oillustrerad litteratur", tror jag inte här heller.

Ett eget exempel är serien Donjon som Komika har gett ut. Det är en fantasy/rollspelsparodi. Och den säljer utmärkt.

Alltså, svenska serieläsare gillar fantasy, inte motsatsen.

Myten om den svenska serieläsaren, del 1

2007-02-14T07:39:00.000+01:00

Det finns många förvirrade åsikter om den svenska serieläsaren, särskilt bland oss som gillar att hänga i den lokala seriebutiken.

Den vanligaste myten som dyker upp då och då är den om att om en tidning eller bok finns på engelska så är det ingen mening att översätta den till svenska. Dumheter. Ett fåtal serieläsare köper det som ges ut av amerikanska serieförlag, majoriteten vill dels läsa det på svenska, och dels köpa det någonannanstans än i den lokala seriebutiken. De flesta serieläsare är nog ganska omedvetna om seriebutikernas existens. Om jag tittar på Komikas försäljning så går det mesta via internetbokhandlarna, nummer 2 kommer seriebutikerna, och sedan resten (bokhandlare, mässor etc).

Det motsatta skulle nog med mer rätta kunnas appliceras på Sverige. Om det fungerar i USA, finns det en stor möjlighet att det fungerar i Sverige också. Särskilt om man tittar på det från det franska serielandskapet som har publicerats i USA de senaste åren. Den svenska serieläsaren påminner väldigt mycket om den amerikanska, och om vi svenska förlag är intresserade av att sälja böcker så finns det mycket vi kan göra som förlagen har gjort i USA.

Många serieläsare med fördomen att det inte skulle säljas i Sverige om det fanns i USA känner nog inte till den svenska bokmarknaden, den består främst av böcker översatta från engelska, trots att mycket av böckerna importeras på engelska. Det är så markanden ser ut. Den riktiga, bortom fördomen.

Möte med franska ambassaden

2007-02-12T15:52:00.000+01:00

I dag hade jag ett möte med personal på den franska ambassaden, för en satsning på tecknade serier under Frankofon-dagen i mars, det kommer bland annat att bli Blake & Mortimer utställning, en del Tintin, och så kommer jag att visa upp en del av ny fransk seriekultur. Jag kommer att rapportera om det på Komika Magasin när det är mer spikat. Det är så otroligt trevligt att ha att göra med en nation som verkligen tar serierna på allvar. Och det stöd jag har fått från Franska ambassaden och Franska institutet är viktigt för att jag ska kunna hålla på.

Jag håller också på att lobba för att svenska institutet ska göra en satsning på svenska tecknade serier, och bollen har satts i rullning. Hade ett möte med svenska kulturhuset i Paris i februari, och de är väldigt intresserade av att göra något.

Det som förvånar mig mest när man är runt och pratar med folk som arbetar med tecknade serier internationellt och nationellt att inga andra förlag är runt och lobbar. Det gäller ju inte bara att få fram svenska serier internationellt, utan att få igång givande kulturutbyten och bra klimat för att driva affärer, rent krasst. Serieförlagen borde titta mer på hur andra företag arbetar.

På eget intiativ så håller nu svenska konsulatet på att arbeta för att lyfta fram svenska förlag och svenska serieskapare. För att de ska bli fler sådana intiativ så måste de svenska förlagen bjuda till. Prata med folk, nätverka, vara en del av samhället.

Saknar SeF en seriepolitisk strategi?

2007-02-11T19:11:00.000+01:00

Ska försöka släppa att diskutera kring Seriefrämjandet, men Göran Ribe nämnde något i forumet som jag inte kan släppa (att han sedan förvränger min kritik mot Seriefrämjandets forum, det bjuder jag på - och ja, jag vill skapa opinion).

Vad vill Seriefrämjandet egentligen i dag, vad är det primära syftet? Och vad är Seriefrämjandets seriepolitiska strategi? Jag har ingen aning.

Som så många har sagt före mig så kan jag personligen inte ställa mig bakom att "främja" allt inom seriekulturen, för precis inom alla konst så finns det självklart sådant som är bra, och sådant som är riktig skit. Att Seriefrämjadet har ett pris som Urhunden sänder ju ut signaler att de vill belöna de serier som är just bra. Men det är inget som jag ser inom den övriga verksamheten, och som är absolut osynligt i Bild & Bubbla och på hemsidan. Ja, det är en ideell organisation med begränsade resurser, men då borde verkligen de resurserna koncentreras till det väsentliga.

Om man tittar på andra främjanden och liknande grupperingar försöker de ju ofta förmedla ut saker som de tycker är de bästa inom deras intresseområde. Och här ligger givetvis det känsliga med hela Seriefrämjandet som organisation. En konstform som fortfarande ofta betraktas som "dålig" utifrån, får problem då hela organisationen samlar alla serieintresserade. Från de som anser att katten gustaf är det bästa som finns, till de som tycker att Chris Ware borde få nobelpriset i litteratur. Och organisationen vill inte kliva på några ömma tår och omfamnar allt och alla. Och vem eller vad ska avgöra vad som är bra serier, som man ska pusha extra för, och föra fram som bra exempel. Är Urhunden budskapet? Då borde priset breddas att även omfatta enskilda serier i serietidningar.

Tillbaka till den seriepolitiska strategin - givetvis hänger det ihop med frågan om vad som egentligen är "bra" tecknade serier. Vilken är planen för att fortsätta att lyfta fram seriemediet, vilka är verktygen? Om verktyget är Bild & Bubbla så behöver man nog reformera den en del. En bättre närvaro på nätet borde stå högt på priolistan. Och då inte bara att ha en webbplats, utan också att den används till något vettigt, det vill säga fylls med innehåll, som ska verka för att förstärka seriernas som konstform. I alla fall om jag får säga mitt.

Horst? Varför det?

2007-02-10T18:44:00.000+01:00

Jag har själv i flera år haft någon sorts uppfattning kring Horst Schröder som en människa som man typ ska vara arg på nu för tiden. Och jag var nog arg på honom ett tag, och sa saker som jag nu ångrar. Jag gick på någon sorts allmän "man ska vara sur på Horst Schröder"-grej, och hade i flera år umgåtts i kretsar du man helt enkelt snackade skit om Horst. Jag ska inte skylla på det, jag är en vuxen människa, och mina dumheter får jag tyvärr stå för själv.

Nu i efterhand så förstår jag faktiskt inte varför jag var arg på karln, jag borde varit glad. Människan lyfte Sverige från seriestenåldern rakt in i den moderna tiden på ett fåtal år. Genom honom och Epix, Pox mm. så öppnades helt nya världar för mig. Han är huvudorsaken till varför jag håller på med serier.

Han kan säkert vara svår att ha att göra med, men hans envishet och förmåga att aldrig någonsin ge upp är avundsvärd. Och ja, jag är själv en bråkstake i det stilla vattnet seriesverige, och det är han med. Kanske känner jag igen mig i det.

Jag har i alla fall mycket mer att tacka Horst Schröder än Sture Hegerfors om man ska dra upp en gammal, sedan länge död debatt...

Sture Hegerfors fördömde vuxenserierna på den tiden. På senare år verkar han ha bytt fot, vid den senaste bokmässan i Göteborg frågade han mig om inte Joann Sfar borde vara en kandidat för Adamson-statyetten...

Äras ska de som äras bör. Adamson-statyetten bör även gå till Horst Schröder. Nuff said.

Scanlations

2007-02-10T08:15:00.000+01:00

Det finns flera mycket engagererade grupper av mangaläsare där ute, flera av dem gör så kallade scanlations av de böcker som inte finns tillgängliga på den engelska marknaden. En kulturgärning om någon. Särskilt om man ser på det svenska, tunna och fantasilösa utbudet av manga.

Serietidiskriften The Comics Journal gjorde för ett tag sedan en genomgång av en del av utbudet som finns på några av scanlations-sajterna, A Comics Reader's Guide to Manga Scanlations, och The Comics Journals blogg, Journalista, rapporterar fortlöpande om bra scanlations som gjorts, en av de senaste är Inio Asanos What a wonderful world, kolla in den.

Flera scanlations har så småningom getts ut på engelska (ibland helt baserade på de översättningar som spridits), och då plockar scanlationsgrupperna normalt bort böckerna från sina sajter - då de inte är ute efter en regelrätt piratverksamhet, utan helt enkelt att de vill att serierna ska finnas tillgängliga på den engelska markanden. Tänk om det funnits sådana grupperingar kring andra länders seriekulturer, som Frankrike, Belgien...

Humor? Inte på min planet

2007-02-09T18:21:00.000+01:00

I dagens Metro har Tony och Maria Cronstam satt ett nytt lågvattenmärke för sin serie Elvis, det trodde jag inte var möjligt. Råkade hitta den uppladdad på nätet:

Visst ska man kunna skämta om allt, men att skämta om en misshandlad kvinna på den misshandlade kvinnans bekostand fungerar inte på min planet. Serien som normalt är sexistisk har blivit ultrasexistisk. Hur tänkte de, Tony och Maria när de kom på den här strippen? Antagligen inte alls. Det får jag i alla fall hoppas, att de just i denna stripp kopplade ifrån hjärnkontoret. För om de tänkt igenom strippen, och det här ska föreställa humor, då är det illa ställt med paret Cronstam och redaktören på Metro som plockade in skräpet.

Kvinnligt/manligt

2007-02-08T22:40:00.000+01:00

Appropå kvinnliga serieskapare i "hetaste seriebloggen" just nu, så gjorde jag en Google-sökning på mer exakta formuleringar för att se hur ofta någon som arbetar med serier blir identifierade utefter sitt kön.

"Manliga serieskapare", 7 träffar, och "kvinnliga serieskapare", 107 träffar. Medans "manliga serietecknare" gav 9 träffar och "kvinnliga serietecknare" gav hela 380 träffar. Alltså blir män normalt sätt (i denna totalt ovetenskapliga undersökning) nästan aldrig könsidentifierade, medan det är mycket vanligare att kvinnor blir det. Varför ska man peka ut könet då det är en kvinna men inte en man? Gjorde samma experiment med "kvinnliga rockmusiker" (157 träffar ) och "manliga rockmusiker" (endast 4 träffar). Båda yrkeskategorierna har dominerats av män, och när då kvinnorna börjar ta plats så känner vi oss tvugna att sätta en könsstämpel på ordet?

Något jag kan slå fast efter ett år i branschen (jag kanske slår fast något helt annat efter två år - det hoppas jag i alla fall), köper män främst serier skapade av män och kvinnor serier skapade av kvinnor, i alla fall av det som jag har publicerat. Det är tråkigt, och mycket fantasilöst.

Att tro att man får mer ut av en bok för att den är skapade av någon av samma kön eller lika dumt som om jag skulle köpa en skiva med Kent, som jag tråksomnar till, för att de var män, istället för The Breeders, som jag gladdansar till, för att det är kvinnor i gruppen...

Jag tror tyvärr att det är lika vanligt att någon som är kvinna och serieskapare identifierar sig själv som "kvinnlig serieskapare" som media eller någon annan gör det. Jag tror att inte att vi har något på att vinna med att använda de två orden tillsammans i längden.

Serier, nja...

2007-02-08T20:15:00.000+01:00

Jag tillhör en skara som lämnade Seriefrämjandets forum för att det var helt omöjligt att föra vettiga diskussioner, av flera skäl. Och jag börjar mer och mer tro att majoriteten av deltagarna inte ens är intresserade av att diskutera serier, de ändlösa trådarna handlar mest om forumet i sig självt, dåliga ordvitsar, sidospåren är otaliga etc.

Jag startade forumet för att skapa en bättre debattkanal för serieintresserade, inte för att det skulle bli ett fikarum för fria associationer och allmänt skitsnack av män runt 30-40. Men jag har släppt det nu i alla fall. Men det är fascinerande att forumdeltagarna inte alls bryr sig om att diskutera om att Schibsted ska ge ut Crumb och Burns i år, vilket enligt mig är en av de viktigaste serienyheterna hittills i år (strax efter att Peter Sparring lämnar samma förlag för Egmont och Mikael Tegebjer lämnar Egmont), utan mycket hellre håller i såna här diskussioner. Inget fel i diskussionens utgångspunkt, men vad den utvecklades till... man hade ju hoppas på en smula självinsikt och självkritik, men icke. Dunkande på bröstet, "och vi är så bra så", "inte är vi sådana inte" osv. Uppenbarligen så finns det folk där ute som tycker just så som Inkdummy. Det är bara att acceptera.

Arne Anka...

2007-02-08T09:44:00.000+01:00

Apropå att ägna sig åt nostalgi så håller jag just mig på at försöka ta mig igenom Arne Anka Återuppståndelsen av Charlie Christensen. Detta är mitt tredje försök. Det går inte bra. Jag tillhör den skara som kanske inte älskade Arne Anka på nittiotalet, men som i alla fall oftast hade väldigt roligt då jag läste serierna. Efter Arne Anka gjorde Charlie Christensen Röde Orm, ett mastodontprojekt i svenska mått mätt. Efter det har han haft svårt att hitta hem igen. Han startade två serier, en i fotbollstidningen Offside och en i Dagens Arbete (det var i tidningens föregångare, Metallarbetaren, som först publicerade Arne Anka), som båda var väldigt snarlika Arne Anka. I Dagens Arbete så dök till slut Arne Anka upp i Konrad K, och tog över serien helt så småningom.

Jag tycker det är synd när man försöker göra om en succé, det är inte ofta man lyckas. På nittiotalet hade Charlie Chrsitensen en bra koll på det svenska samhället, och hans Arne blev vass satir. Nu tycker jag bara att han är tråkig och distanserad. Men jag har lovat att skriva en recension av albumet, så jag får ta mig igenom hela.

Seriefrämjandet kommer inte stå längst fram

2007-02-07T08:31:00.000+01:00

Det finns en del tjafs emellanåt om vilken organisation som Seriefrämjandet borde vara, och hur de ska vara och så vidare. En del kräver att den ska ta ett större ansvar för att föra fram den alternativa seriekulturen, men det kommer aldrig Seriefrämjandet att kunna göra, organisationen kommer alltid att bestå av i alla fall minst en fraktion med män i fyrtioårsåldern som vill bara vill prata och diskutera om de serier som de läste när de de var 9-12 år. Det är något som har blivit extra tydligt sedan jag drog igång Seriefrämjandets forum (förlåt mig, jag visste inte vilka krafter jag släppte lös).

Seriemediet för mig är en konstform som hela tiden står under utveckling, och om vi ska fokusera på nostalgi, kommer inte konstformen någonstans. Om Picasso hade ägnat sig åt nostalgi hade 1900-talets konst sett helt annorlunda ut.

Seriefrämjandet kommer inte vara den röst som för fram den alternativa seriekulturen, den måste föra fram sig själv, och den måste bli bättre på att synas. De gamla alternativen, Galago och sedan Kartago har sin position klara, och det är tveksamt om de kommer att förändras. Vi behöver nya sammanhang, nya uppstickarförlag. Ett exempel är nättidningen babian.se - ett annat är Kolik förlag - båda har dock en liknande röst som Galago och Kartago, då de som driver den delvis är formade av dem. Och så har vi C'est Bon, som i Sverige står för en helt egen röst. Jag hoppas att även Komika lyckas med att föra fram den alternativa seriekulturen. Men det är inte upp till mig att bedömma.

Vad jag ville komma till är att jag är förvånad över att fler inte försöker sätta ihop en grupp av människor som gemensamt för ut sina alster - det fanns frön i grupperingar som Dotterbolaget och Polly Darton, men de behöver sikta högre. Fanzine är ok, men det är inte förrän men börjar att ge sig in i större projekt som det börjar att synas, och verka, på riktigt. Seriefrämjandet kommer inte vara en katalysator för sådana projekt, men de projekt som vill ha stöd av Seriefrämjandet kommer säkert att kunna få det på ett eller annat vis. Det har Komika fått, det har C'est Bon fått.

Nu så

2007-02-06T19:47:00.000+01:00

Förra året så såg vi början på något nytt i seriesverige, det började hända små saker och den så tråkiga svenska seriemarknaden fick några nya aktörer, bland annat mitt eget förlag Komika, men också Kolik och Denzin comics, och några till. Egmont började vakna till liv efter en lång och dövande dvala, och blev rejält omruskade då de förlorade rättigheterna till Marveltidningarna till konkurrenten Schibsted och så vidare. Men 2006 var bara en långsam början, den mesta serieutgivningen i bokform bestod av manga och nostalgiböcker (samlad Kalle Anka, samlad Bamse, samlad Kalle Anka, samlad Lucky Luke, samlad Kalle Anka...) för den äldre generationen, utan att för den delen vara serier för vuxna.

2007 kommer vara året då vuxenserieutgivningen kör igång igen. Vi får flera böcker från den franska markanden, några från den amerikanska och några svenska. Vi får grunden till en utgivning som ska fylla ett glapp på 15-20 år i den svenska serieutgivningen, och som dessutom ska hinna med sin samtid. Det blir en utmaning för alla inblandade.

I'm back!

2007-02-06T16:56:00.000+01:00

Startar om min blogg, här blir det tyck och tryck om tecknade serier i allmänhet och svenska och franska tecknade serier i synnerhet.

Annars så driver jag Komika förlag, och Komika Magasin.

Ses senare.