Ömma tår och heliga kor

Jag älskar serien "Tintin", jag växte upp med serien och jag har hela tiden kommit tillbaka till den. Hergé är för mig en av 1900-talets viktigaste konstnärer. Men han är inte helig för det. I samband med firandet av det var hundra år sedan som Hergé föddes intervjuades Philippe Goddins, som håller på med en officiell biografi över Hergé. Han berättade då att det är mycket som tyder på att Hergé dog av Aids. På grund av att han var sjuk i leukemi i slutet av sitt liv så var han tvungen att göra blodtransfusioner flera gånger i veckan, blodet på den tiden testades inte och kunskapen om Aids var inte så spridd.

Det här är en viktig nyhet för att hjälpa till med att ta bort den smuts-stämpeln som Aids har i många länder, till exempel Sverige. Aids är ingen smutsig sjukdom som man inte bör prata om. Det är en fruktansvärd farsot som håller på att ta död på stora delar av jordens befolkning.

Det som gör att nyheten för extra dignitet är att Philippe Goddins bok om Hergé är godkänd av de efterlevande till Hergé, och att intervjuen med Goddins publicerades i Le Figaro. Det tar också upp i en artikel i belgiska Le Soir - tidningen som Hergé länge var medarbetare i. Vilket gör det mycket tyngre än en skvallernyhet a'la Expressen.

Men många Tintin-älskare känner sig attackerade, och när jag postade om nyheten borta på Serieforum gick några stycken i taket. Skvaller, spekulativa nyheter, skitsnack bla bla. Det jag läser in i deras svar är att man inte får säga sådana saker om deras idol. Det vill säga att det verkar tycka att jag kommer med smutsstämpeln på deras älskade Hergé. Som sagt, Aids är inte smutsigt. Det är en sjukdom som vi måste acceptera och sluta att vara fördomsfull mot. Alla kan få Aids, på många olika sätt. Goddins är dessutom inte den första som skriver om Hergé och Aids, tidigare biografer Assouline och Peeters har antytt att så kan vara fallet. Det som är nytt kring detta är att Goddins kommer med bevis som pekar på att det verkligen stämmer.

Och varför kommer denna nyhet just nu? Av flera skäl, dels att Goddins grävt fram bevisen nu, dels för att han snart är klar med sin bok, dels för att den kommer ut i höst, och dels för det är hundra år sedan Hergé föddes, och dels för att Le Figaro intervjuade Goddins i samband med hundraårsdagen för Hergés födelse.

Jag tycker att det är beklämmande att vissa Tintin-älskare inte tycker att man få prata om sådana här saker.

Det är sådana här saker man måste få prata om, oavsett om man placerat en människa på piedestal eller inte. Hergé är lika viktig för mig, oavsett vilken sjukdom han dog av. Det som ligger Hergé i fatet tycker jag är hans flata inställning under andra världskriget, och människosynen i hans tidiga album. Men jag tycker att hans inställning senare livet visar på att han växte mycket som människa, och växte ifrån de människor som matade honom med fördomar. Jag tror inte han skulle varit fördomsfull mot någon som hade Aids.

Examination i Malmö

På onsdag i veckan så kommer så är det dags för ett mycket trevligt jobb, jag ska åka ned och vara examinator för årets tvåor på Serieskolan i Malmö. Jag hade turen att vara det även förra året, så till skillnad från vissa andra se känner jag bra till vad som görs på serieskolorna i Sverige ;) (jag har även varit och besökt serieskolan i Vingåker två gånger - Hofors har jag bara varit på en gång - jag har varit på dem om att komma dit fler gånger, men det har inte blivit något).

Att gå igenom allt det som eleverna har gjort under sitt projektår är mycket intressant, en del har lyckats att genomföra det som de har tänkt från början, andra inte. Men att inte lyckas genomföra ett projekt är även det en lärdom.

Konsten att försöka tjata sig till ett rätt

När jag började att diskutera med Ted borta på Seriebloggen så gjorde jag det för med avsikt att rätta till några fel och missförstånd, och komma med några åsikter om seriemarknaden och branschen (samt säga vad jag tycker om de flesta massproducerade strippserier). Det ledde till att Ted reagerade ganska kraftigt och kommenterade flitigt mitt svar här på bloggen. Det är väl okej, det är så det blir ibland. Men vad jag inte förstår är varför han hittar på saker. Till exempel om vad jag har skrivit. Till exempel vad det är för människor som går på serieskolorna. Etc. Men det antar jag att de flesta som läser här har förstått. Jag har inget problem med att människor tycker olika, så ska det vara, men när någon hittar på saker och konstruerar egna slutsatser ur luft blir det väldigt märkliga debatter.

Nu har Ted i ett nytt inlägg fortsatt det hela och fortsätter att sprida konstiga slutsatser av vad jag har skrivit, jag tänker inte trötta ut er, kärare läsare med det (Dessutom har han stängt av möjligheten att kommentera det hela, kanske av misstag...). Nu ger han sig dessutom på Bild & Bubbla och tycker att det är för mycket om alternativa serier, och att det är "långa, långa reportage på 10-12 sidor med svart/vita illustrationer" som skrämmer bort läsare av Kalle Anka. Mycket kritik har jag hört mot bubblan, men det där var något nytt... Verklighetscheck?

Animerade kortisar, del 4 TimTom

Denna korfilm är gjord av Romain Segaud.

Myten om den svenska serieläsaren, del 3

Ted Stridh postade i sin blogg ett inlägg som jag försökt förstå mig på vad han egentligen menar. Men jag tror i alla fall att kontentan är:

1. att småförlagen borde publicera mer av någon sorts allmängiltiga strippserier, och ge ut serietidningar för att dra läsare till sina andra, mer seriösa, serier, som man blandar upp innehållet med. För att vänja dem på något sätt.
   
2. att småförlagen främst ger ut serier som vänder sig till andra småförlag och serieskapare som själva skapar liknande serier.
3. att serieskolorna främst producerar serieskapare som är intresserade av göra smala alternativa, självbiografiska serier.

Inget kunde vara mer fel. Mina svar, utifrån mitt perspektiv, jag kan inte vara generaliserade över vad de som jobbar med andra förlag skulle svara.

1. Om ett litet förlag börjar att publicera saker som det egentligen inte är intresserade av blir det lätt falskt, och svårt att hitta rätt, då man helt enkelt inte känner till denna grupp av läsare. Det är ett stort jobb att driva ett förlag,och om man skulle ge sig in på områden man inte behärskar så är man snart vilse i pannkakan. Man har en utgivning av en anledning - man vill helt enkelt publicera det man gör. Att dessutom dra igång en serietidning är en stor apparat som lätt kan sluka hela budgeten. Man behöver inte vänja in läsare för att de ska hitta till småförlagens utgivning. Det som behövs är att småförlagen lyckas kommunicera med bokhandel och läsare om vad man ger ut. Det är så man hittar nya läsare. Att synas med de böcker som man vill ge ut. Inte dölja den i en annan förpackning (påminner mig en gammal sketch där någon köpte typ Vi föräldrar inrullad i en porrblaska), eller "vänja" läsaren med andra serier.
   
2. Om jag hade gett ut serier som bara hade vänt sig till andra småförlag och serieskapare som arbetar i liknande stilar så hade jag gått i konken efter första albumet. Jag tror att Ted missar att vi som håller på med förlagsverksamhet faktiskt säljer våra böcker utanför Seriefrämjandet...
3. Om det finns en stil som många av de som går på serieskolorna arbetar i så är det om något mangainfluerat. Det självbiografiska är i minoritet.
   

Ted menar säkert väl. Men det gör det inte inte till mer vettigt. Småförlagen behöver inte ge ut massproducerade strippserier, vi behöver inte ens tycka om dem. Vi behöver ge ut böcker som vi själva älskar och kan kommunicera utåt med våra tilltänkta läsare med. Serieläsare finns överallt, och de behöver inte "fostras" in i serieläsandet av Nemi eller Pondus. De behöver bra böcker, helt enkelt.

Slarv hos Egmont - missad Urhundennominering?

En sak som slår mig när jag tittar på listan över utgivna album 2006 är att Rabbinens katt och Blacksad, utgivna av Egmont Kärnan saknas - vilket också gör att de inte kunde nomineras till en urhundenplakett. Visserligen kom de ut i butikerna i år (Blacksad kommer om ett par veckor), men den trycktes 2006, och det är tryckåret som räknas för nomineringarna. Så jag antar att Egmont helt enkelt missade en chans att få en Urhunden genom att misslyckas med att skicka in en komplett utgivningslista till juryn. Märkligt förlag det där Egmont... Visserligen har Urhunden inte någon större betydelse för försäljningen i dag, men att missa chansen att få ett pris förstår jag inte.

EDIT: Hoppsan, lyckades stänga kommenteringsfunktione. Nu är den på igen.

Att ta betalt för serier

På en debatt på SPX som avslutades nyligen kom vi in en del på att man som serieskapare inte ska jobba gratis, utan att man ska betalt för sina verk. Givetvis finns det fall då man kan jobba utan betalning - om man trivs i ett sammanhang där det inte finns möjlighet till betalning, som kanske för en förening eller liknande. Men en dagstidning eller större tidskrift som inte vill betala, som betalar andra för material ska ni bara ge fingret.

Men vad ska man ta betalt? Vad är rimligt? Detta beror på sammanhanget. Svenska tecknare är en organisation som bland annat arbetar för tecknares rättigheter, och de har tagit fram en prislista med rekommendationer för vad man ska ta betalt för serier, den brukar inte viftas med offentligt, men jag tror inte den är hemlig, jag lyckades luska fram den i alla fall:

Seriealbum
- förskott 50% av royaltyn på första upplagan
- royalty 25% av f-priset

Strippserie (per stripp)
- dagspress 3000:-
- tidskrift 4000:-
- serietidning 4000:-

Söndagsstripp (dubbelstrip/halvsida)
- dagspress 4000:-
- tidskrift 5500:-
- serietidning 5000:-

Seriesida
- dagspress 6500:-
- tidskrift 8000:-
- serietidning 6500:-

Längre serie (pris per sida)
- tidskrift 6000:-
- serietidning 4500:-

Detta är alltså de priser som Svenska tecknare rekommenderar att serieskapare ska ta betalt för sina serier, och fast att jag ofta är den första säga att serieskapare måste lära sig att ta betalt så har jag väldigt mycket att invända mot listan.

Den första punkten går jag helt med på - det är det vanliga arvodet som Sveriges Författarförbund rekommenderar, och är helt verklighetsbaserat - hur mycket någon tjänar beror alltså på upplaga och hur den säljer. Men sedan blir det mycket verklighetsfrämmande för serieförlag. Tänk er att en antologi som Galago hade betalat 4500 per sida till tecknarna - då hade kostnaden för serierna nästan varit en miljon per nummer (varje nummer är på 200 sidor). Det förstår ni säkert att det är inte möjligt, vet inte hur många prenumerationer de skulle behöva komma i för att täcka det. Betalningen måste alltså hänga på de reella förutsättningarna för att kunna vara verklighetsbaserade. Förutsättningar som täcker in upplaga och sammanhang.

Vi har ett system i Sverige som möjliggör för icke kommersiella serieskapare att få möjlighet att arbeta, och det är stipendier. En som jobbar för Fantomen kan få vettigt betalt direkt från förlaget, för den finns en stor upplaga att få in pengar på, en som jobbar åt en mindre tidning, som Galago (om vi nu kan kalla Galago för tidning längre...), kan inte få samma summor - men har en möjlighet att söka stipendier för att ändå kunna arbeta. Det kan tyckas dumt av vissa, men det är system som vuxit fram för att vi båda ska kunna ha en mainstream konst och en alternativ - de är i slutändan ändå beroende av varandra - och en konstnär kan vandra från den ena gruppen till den andra.

Om man skulle göra en jämförelse, en mycket orättvis dock, så skulle det rekommenderade priset för en tavla av Peter Dahl vara lika hög som för en av mig (tro mig - det är nog ingen som skulle vilja ha en tavla av mig på väggen...). Det är bra att Svenska Tecknare tagit fram en rekommenderad prislista, men det behöver mer jobb för att kunna fungera med verkligheten för serieförlagen.