Moralpredikande ankist om den farliga mangan

Att inte så många röster har hörts från de konservartiva moralpredikarna om mangans intåg i Sverige är förvånande, det är ju många som älskar att ropa på varg då det rör populärkultur.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet försöker nu en fil lic i litteraturvetenskap, Åsa Johansson, även ordförande i ankistföreningen NAFS(K), att råda bot på detta. Hon har skummat sig igenom en hög av titlar från den svenska mangautgivningen. Främst den som har kommit på Bonnier Carlsen, kan man anta efter de exempel hon tar upp i artikeln. Hon har verkar också ytligt att ha skummat igenom litteratur kring manga och andra tecknade serier - för någon läsare av andra tecknade serier än Kalle Anka verkar hon inte vara till vardags.

Debattartikeln har rubriken "Sockersöta superhjältar i korta kjolar". Redan här kan man ana oråd. Hur många superhjälteserier har du läst från Japan som publiceratas i Sverige? Och hur många av dessa superhjältar har haft korta kjolar? Hm, just det ja... det var inte många det. Kvinnliga hjältar finns det däremot många, och läsare av tecknade serier vet ju att det är skillnad, dock verkar inte Åsa Johansson veta detta, hon verkar inte heller ha någon vidare bra koll på seriemediet överhuvudtaget, trots ordförandeskap i ankistföreningen och trots att hon har handlett serierelaterade uppsatser vid universitet. Detta skriver hon om manga i artikeln:

En av de främsta skillnaderna ligger i bildlösningarna. Sidorna är uppbyggda på ett annat sätt än vad vi är vana vid, och serie­skaparen förhåller sig friare till serierutornas och pratbubblornas ramar, vilket för en ovan läsare kan ge ett oordnat intryck. Det förstärks också av att läsaren i högre grad än i västerländska serier själv behöver fylla i information mellan rutorna, till följd av ymnigt förekommande perspektiv- och scenbyten.

Det låter som om hon egentligen beskriver en vanlig seriesida, på något klumpigt vis, och skillnaden på den och en strippserie.

Åsa Johansson verkar inte ha särskilt bra koll på den japanska kulturen och samhället överhuvudtaget, och det kan vara därför som hon har svårt att förstå den. Hennes position blir nedsättande kring japansk kultur i allmänhet, och jag luktar en unken doft av 'vi är minsann mycket bättre, och vi har mycket mer moral än er', en smått rasistisk och nedsättande ståndpunkt, som blir extra tydlig när hon skriver:

När det börjar produceras mer svensk manga slipper vi kanske också de stereotypa könsmönster som förmedlas i många av de japan­ska serier­na. Dessa förlegade bilder av kropp och kön står nämligen inte att finna i den svenskproducerade ”Stall Norrsken”, och möjligen är det ett tecken på att mangautgivningen i Sverige är på väg mot andra ideal.

Hon poängterar i artikeln flera gånger att hon pratar om den svenska mangautgivningen, och den har ju sina tydliga brister, det kan jag hålla med om, men att den skulle vara farlig på något sätt (om nu inte låg kvalité kan vara farlig...), kan jag inte se. Men andra gånger så pratar hon om mangan som helhet, och hon tar främst upp saker som är 'skrämmande'. Samtidigt verkar hon inte veta vad manga egentligen är:

I Japan är manga ett samlingsbegrepp för tecknade serier och inte en stil på det sätt som det har blivit i Sverige.

Nej i Japan är inte manga samlingsbegrepp för tecknade serier, manga betyder tecknade serier, och här i Sverige använder vi det för att beskriva att serierna är från Japan (ja, något flummigt använder vi väl det om serier som påminner i stilen också - men jag tror inte att en svensk mangaläsare skulle kalla Kalle Svenssons serier för manga, men det gör ÅSa Johansson).

Sedan får hon inte heller det enklaste rätt, i artikeln skriver hon att utgivningen av pocketar och album har fyrdubblats sedan 2004. 2004 utkom det cirka 190 pocketar och album. 2006 cirka 330. Jag tror nog att Åsa Johanssons mattelärare skäms just nu.

Nej, Åsa Johansson, om du ska ropa på vargen är det nog dags att du lär dig att skilja på en varg och en pudel. Visst finns det sexism i mangan. Men det gör det i Kalle Anka också. Den tar sig bara olika uttryck.

De riktigt nya franska...

Ofta när jag talar om serieskapare som Lewis Trondheim, Joann Sfar, Manu Larcenet med flera, så benämner jag dem som den nya generationen franska serieskapare, men egentligen är de den förra generationen - de var den nya under 90-talet. De var den generation som öppnade upp seriemediet, som gjorde serier som inte var i det standardiserade albumformatet. Men de har hållit på ett tag nu, och nya serieskapare står och knackar på porten, en del kanske till och med bultar.

Flera av dessa unga serieskapare har samlats under ett projektet Donjon Pirate - en sorts hemlig rörelse som gör nya sidor från icke publicerade berättelser från Donjon-serien - serien där just serieskapare från den förra generationen - Lewis, Joann, Manu mfl. visade upp att man fortfarande kunde göra underhållande album.

Donjon Pirate hade en utställning i samband med seriefestivalen i Angoulême, men det mesta kan man hitta på bloggen för projektet. Jag tror att bland dessa serieskapare så finns tronarvingarna till Trondheim & Co. Men samtidigt så är givetvis projektet också en hyllning till de "gamla nya".

Myten om den svenska serieläsaren, del 2

Något som jag hört på ett par olika förlag som sysslar med serier på ena eller andra sätter, är följande "svenska serieläsare gillar inte fantasy". Bland annat var det det Peter Bergting fick höra från svenska Egmont då han frågade dem om de ville ge ut hans The Portent på svenska.

The Portent är ytterligare en serie som fungerat utmärkt i USA, och det svenska intresset för den varit stort (nu pratar vi inte om media utan om serieläsarna som häckar i seriebutikerna). Svenska serieläsare gillar inte fantasy. Smaka på den. Byt ut serieläsare mot bokläsare så märker ni hur dumt det är. Fantasy har länge fungerat bra på den svenska marknaden, och att en serieläsare skulle skilja sig från en läsare av "oillustrerad litteratur", tror jag inte här heller.

Ett eget exempel är serien Donjon som Komika har gett ut. Det är en fantasy/rollspelsparodi. Och den säljer utmärkt.

Alltså, svenska serieläsare gillar fantasy, inte motsatsen.

Myten om den svenska serieläsaren, del 1

Det finns många förvirrade åsikter om den svenska serieläsaren, särskilt bland oss som gillar att hänga i den lokala seriebutiken.

Den vanligaste myten som dyker upp då och då är den om att om en tidning eller bok finns på engelska så är det ingen mening att översätta den till svenska. Dumheter. Ett fåtal serieläsare köper det som ges ut av amerikanska serieförlag, majoriteten vill dels läsa det på svenska, och dels köpa det någonannanstans än i den lokala seriebutiken. De flesta serieläsare är nog ganska omedvetna om seriebutikernas existens. Om jag tittar på Komikas försäljning så går det mesta via internetbokhandlarna, nummer 2 kommer seriebutikerna, och sedan resten (bokhandlare, mässor etc).

Det motsatta skulle nog med mer rätta kunnas appliceras på Sverige. Om det fungerar i USA, finns det en stor möjlighet att det fungerar i Sverige också. Särskilt om man tittar på det från det franska serielandskapet som har publicerats i USA de senaste åren. Den svenska serieläsaren påminner väldigt mycket om den amerikanska, och om vi svenska förlag är intresserade av att sälja böcker så finns det mycket vi kan göra som förlagen har gjort i USA.

Många serieläsare med fördomen att det inte skulle säljas i Sverige om det fanns i USA känner nog inte till den svenska bokmarknaden, den består främst av böcker översatta från engelska, trots att mycket av böckerna importeras på engelska. Det är så markanden ser ut. Den riktiga, bortom fördomen.

Möte med franska ambassaden

I dag hade jag ett möte med personal på den franska ambassaden, för en satsning på tecknade serier under Frankofon-dagen i mars, det kommer bland annat att bli Blake & Mortimer utställning, en del Tintin, och så kommer jag att visa upp en del av ny fransk seriekultur. Jag kommer att rapportera om det på Komika Magasin när det är mer spikat. Det är så otroligt trevligt att ha att göra med en nation som verkligen tar serierna på allvar. Och det stöd jag har fått från Franska ambassaden och Franska institutet är viktigt för att jag ska kunna hålla på.

Jag håller också på att lobba för att svenska institutet ska göra en satsning på svenska tecknade serier, och bollen har satts i rullning. Hade ett möte med svenska kulturhuset i Paris i februari, och de är väldigt intresserade av att göra något.

Det som förvånar mig mest när man är runt och pratar med folk som arbetar med tecknade serier internationellt och nationellt att inga andra förlag är runt och lobbar. Det gäller ju inte bara att få fram svenska serier internationellt, utan att få igång givande kulturutbyten och bra klimat för att driva affärer, rent krasst. Serieförlagen borde titta mer på hur andra företag arbetar.

På eget intiativ så håller nu svenska konsulatet på att arbeta för att lyfta fram svenska förlag och svenska serieskapare. För att de ska bli fler sådana intiativ så måste de svenska förlagen bjuda till. Prata med folk, nätverka, vara en del av samhället.

Saknar SeF en seriepolitisk strategi?

Ska försöka släppa att diskutera kring Seriefrämjandet, men Göran Ribe nämnde något i forumet som jag inte kan släppa (att han sedan förvränger min kritik mot Seriefrämjandets forum, det bjuder jag på - och ja, jag vill skapa opinion).

Vad vill Seriefrämjandet egentligen i dag, vad är det primära syftet? Och vad är Seriefrämjandets seriepolitiska strategi? Jag har ingen aning.

Som så många har sagt före mig så kan jag personligen inte ställa mig bakom att "främja" allt inom seriekulturen, för precis inom alla konst så finns det självklart sådant som är bra, och sådant som är riktig skit. Att Seriefrämjadet har ett pris som Urhunden sänder ju ut signaler att de vill belöna de serier som är just bra. Men det är inget som jag ser inom den övriga verksamheten, och som är absolut osynligt i Bild & Bubbla och på hemsidan. Ja, det är en ideell organisation med begränsade resurser, men då borde verkligen de resurserna koncentreras till det väsentliga.

Om man tittar på andra främjanden och liknande grupperingar försöker de ju ofta förmedla ut saker som de tycker är de bästa inom deras intresseområde. Och här ligger givetvis det känsliga med hela Seriefrämjandet som organisation. En konstform som fortfarande ofta betraktas som "dålig" utifrån, får problem då hela organisationen samlar alla serieintresserade. Från de som anser att katten gustaf är det bästa som finns, till de som tycker att Chris Ware borde få nobelpriset i litteratur. Och organisationen vill inte kliva på några ömma tår och omfamnar allt och alla. Och vem eller vad ska avgöra vad som är bra serier, som man ska pusha extra för, och föra fram som bra exempel. Är Urhunden budskapet? Då borde priset breddas att även omfatta enskilda serier i serietidningar.

Tillbaka till den seriepolitiska strategin - givetvis hänger det ihop med frågan om vad som egentligen är "bra" tecknade serier. Vilken är planen för att fortsätta att lyfta fram seriemediet, vilka är verktygen? Om verktyget är Bild & Bubbla så behöver man nog reformera den en del. En bättre närvaro på nätet borde stå högt på priolistan. Och då inte bara att ha en webbplats, utan också att den används till något vettigt, det vill säga fylls med innehåll, som ska verka för att förstärka seriernas som konstform. I alla fall om jag får säga mitt.

Horst? Varför det?

Jag har själv i flera år haft någon sorts uppfattning kring Horst Schröder som en människa som man typ ska vara arg på nu för tiden. Och jag var nog arg på honom ett tag, och sa saker som jag nu ångrar. Jag gick på någon sorts allmän "man ska vara sur på Horst Schröder"-grej, och hade i flera år umgåtts i kretsar du man helt enkelt snackade skit om Horst. Jag ska inte skylla på det, jag är en vuxen människa, och mina dumheter får jag tyvärr stå för själv.

Nu i efterhand så förstår jag faktiskt inte varför jag var arg på karln, jag borde varit glad. Människan lyfte Sverige från seriestenåldern rakt in i den moderna tiden på ett fåtal år. Genom honom och Epix, Pox mm. så öppnades helt nya världar för mig. Han är huvudorsaken till varför jag håller på med serier.

Han kan säkert vara svår att ha att göra med, men hans envishet och förmåga att aldrig någonsin ge upp är avundsvärd. Och ja, jag är själv en bråkstake i det stilla vattnet seriesverige, och det är han med. Kanske känner jag igen mig i det.

Jag har i alla fall mycket mer att tacka Horst Schröder än Sture Hegerfors om man ska dra upp en gammal, sedan länge död debatt...

Sture Hegerfors fördömde vuxenserierna på den tiden. På senare år verkar han ha bytt fot, vid den senaste bokmässan i Göteborg frågade han mig om inte Joann Sfar borde vara en kandidat för Adamson-statyetten...

Äras ska de som äras bör. Adamson-statyetten bör även gå till Horst Schröder. Nuff said.

Scanlations

Det finns flera mycket engagererade grupper av mangaläsare där ute, flera av dem gör så kallade scanlations av de böcker som inte finns tillgängliga på den engelska marknaden. En kulturgärning om någon. Särskilt om man ser på det svenska, tunna och fantasilösa utbudet av manga.

Serietidiskriften The Comics Journal gjorde för ett tag sedan en genomgång av en del av utbudet som finns på några av scanlations-sajterna, A Comics Reader's Guide to Manga Scanlations, och The Comics Journals blogg, Journalista, rapporterar fortlöpande om bra scanlations som gjorts, en av de senaste är Inio Asanos What a wonderful world, kolla in den.

Flera scanlations har så småningom getts ut på engelska (ibland helt baserade på de översättningar som spridits), och då plockar scanlationsgrupperna normalt bort böckerna från sina sajter - då de inte är ute efter en regelrätt piratverksamhet, utan helt enkelt att de vill att serierna ska finnas tillgängliga på den engelska markanden. Tänk om det funnits sådana grupperingar kring andra länders seriekulturer, som Frankrike, Belgien...

Humor? Inte på min planet

I dagens Metro har Tony och Maria Cronstam satt ett nytt lågvattenmärke för sin serie Elvis, det trodde jag inte var möjligt. Råkade hitta den uppladdad på nätet:



Visst ska man kunna skämta om allt, men att skämta om en misshandlad kvinna på den misshandlade kvinnans bekostand fungerar inte på min planet. Serien som normalt är sexistisk har blivit ultrasexistisk. Hur tänkte de, Tony och Maria när de kom på den här strippen? Antagligen inte alls. Det får jag i alla fall hoppas, att de just i denna stripp kopplade ifrån hjärnkontoret. För om de tänkt igenom strippen, och det här ska föreställa humor, då är det illa ställt med paret Cronstam och redaktören på Metro som plockade in skräpet.

Kvinnligt/manligt

Appropå kvinnliga serieskapare i "hetaste seriebloggen" just nu, så gjorde jag en Google-sökning på mer exakta formuleringar för att se hur ofta någon som arbetar med serier blir identifierade utefter sitt kön.

"Manliga serieskapare", 7 träffar, och "kvinnliga serieskapare", 107 träffar. Medans "manliga serietecknare" gav 9 träffar och "kvinnliga serietecknare" gav hela 380 träffar. Alltså blir män normalt sätt (i denna totalt ovetenskapliga undersökning) nästan aldrig könsidentifierade, medan det är mycket vanligare att kvinnor blir det. Varför ska man peka ut könet då det är en kvinna men inte en man? Gjorde samma experiment med "kvinnliga rockmusiker" (157 träffar ) och "manliga rockmusiker" (endast 4 träffar). Båda yrkeskategorierna har dominerats av män, och när då kvinnorna börjar ta plats så känner vi oss tvugna att sätta en könsstämpel på ordet?

Något jag kan slå fast efter ett år i branschen (jag kanske slår fast något helt annat efter två år - det hoppas jag i alla fall), köper män främst serier skapade av män och kvinnor serier skapade av kvinnor, i alla fall av det som jag har publicerat. Det är tråkigt, och mycket fantasilöst.

Att tro att man får mer ut av en bok för att den är skapade av någon av samma kön eller lika dumt som om jag skulle köpa en skiva med Kent, som jag tråksomnar till, för att de var män, istället för The Breeders, som jag gladdansar till, för att det är kvinnor i gruppen...

Jag tror tyvärr att det är lika vanligt att någon som är kvinna och serieskapare identifierar sig själv som "kvinnlig serieskapare" som media eller någon annan gör det. Jag tror att inte att vi har något på att vinna med att använda de två orden tillsammans i längden.

Serier, nja...

Jag tillhör en skara som lämnade Seriefrämjandets forum för att det var helt omöjligt att föra vettiga diskussioner, av flera skäl. Och jag börjar mer och mer tro att majoriteten av deltagarna inte ens är intresserade av att diskutera serier, de ändlösa trådarna handlar mest om forumet i sig självt, dåliga ordvitsar, sidospåren är otaliga etc.

Jag startade forumet för att skapa en bättre debattkanal för serieintresserade, inte för att det skulle bli ett fikarum för fria associationer och allmänt skitsnack av män runt 30-40. Men jag har släppt det nu i alla fall. Men det är fascinerande att forumdeltagarna inte alls bryr sig om att diskutera om att Schibsted ska ge ut Crumb och Burns i år, vilket enligt mig är en av de viktigaste serienyheterna hittills i år (strax efter att Peter Sparring lämnar samma förlag för Egmont och Mikael Tegebjer lämnar Egmont), utan mycket hellre håller i såna här diskussioner. Inget fel i diskussionens utgångspunkt, men vad den utvecklades till... man hade ju hoppas på en smula självinsikt och självkritik, men icke. Dunkande på bröstet, "och vi är så bra så", "inte är vi sådana inte" osv. Uppenbarligen så finns det folk där ute som tycker just så som Inkdummy. Det är bara att acceptera.

Arne Anka...

Apropå att ägna sig åt nostalgi så håller jag just mig på at försöka ta mig igenom Arne Anka Återuppståndelsen av Charlie Christensen. Detta är mitt tredje försök. Det går inte bra. Jag tillhör den skara som kanske inte älskade Arne Anka på nittiotalet, men som i alla fall oftast hade väldigt roligt då jag läste serierna. Efter Arne Anka gjorde Charlie Christensen Röde Orm, ett mastodontprojekt i svenska mått mätt. Efter det har han haft svårt att hitta hem igen. Han startade två serier, en i fotbollstidningen Offside och en i Dagens Arbete (det var i tidningens föregångare, Metallarbetaren, som först publicerade Arne Anka), som båda var väldigt snarlika Arne Anka. I Dagens Arbete så dök till slut Arne Anka upp i Konrad K, och tog över serien helt så småningom.

Jag tycker det är synd när man försöker göra om en succé, det är inte ofta man lyckas. På nittiotalet hade Charlie Chrsitensen en bra koll på det svenska samhället, och hans Arne blev vass satir. Nu tycker jag bara att han är tråkig och distanserad. Men jag har lovat att skriva en recension av albumet, så jag får ta mig igenom hela.

Seriefrämjandet kommer inte stå längst fram

Det finns en del tjafs emellanåt om vilken organisation som Seriefrämjandet borde vara, och hur de ska vara och så vidare. En del kräver att den ska ta ett större ansvar för att föra fram den alternativa seriekulturen, men det kommer aldrig Seriefrämjandet att kunna göra, organisationen kommer alltid att bestå av i alla fall minst en fraktion med män i fyrtioårsåldern som vill bara vill prata och diskutera om de serier som de läste när de de var 9-12 år. Det är något som har blivit extra tydligt sedan jag drog igång Seriefrämjandets forum (förlåt mig, jag visste inte vilka krafter jag släppte lös).

Seriemediet för mig är en konstform som hela tiden står under utveckling, och om vi ska fokusera på nostalgi, kommer inte konstformen någonstans. Om Picasso hade ägnat sig åt nostalgi hade 1900-talets konst sett helt annorlunda ut.

Seriefrämjandet kommer inte vara den röst som för fram den alternativa seriekulturen, den måste föra fram sig själv, och den måste bli bättre på att synas. De gamla alternativen, Galago och sedan Kartago har sin position klara, och det är tveksamt om de kommer att förändras. Vi behöver nya sammanhang, nya uppstickarförlag. Ett exempel är nättidningen babian.se - ett annat är Kolik förlag - båda har dock en liknande röst som Galago och Kartago, då de som driver den delvis är formade av dem. Och så har vi C'est Bon, som i Sverige står för en helt egen röst. Jag hoppas att även Komika lyckas med att föra fram den alternativa seriekulturen. Men det är inte upp till mig att bedömma.

Vad jag ville komma till är att jag är förvånad över att fler inte försöker sätta ihop en grupp av människor som gemensamt för ut sina alster - det fanns frön i grupperingar som Dotterbolaget och Polly Darton, men de behöver sikta högre. Fanzine är ok, men det är inte förrän men börjar att ge sig in i större projekt som det börjar att synas, och verka, på riktigt. Seriefrämjandet kommer inte vara en katalysator för sådana projekt, men de projekt som vill ha stöd av Seriefrämjandet kommer säkert att kunna få det på ett eller annat vis. Det har Komika fått, det har C'est Bon fått.

Nu så

Förra året så såg vi början på något nytt i seriesverige, det började hända små saker och den så tråkiga svenska seriemarknaden fick några nya aktörer, bland annat mitt eget förlag Komika, men också Kolik och Denzin comics, och några till. Egmont började vakna till liv efter en lång och dövande dvala, och blev rejält omruskade då de förlorade rättigheterna till Marveltidningarna till konkurrenten Schibsted och så vidare. Men 2006 var bara en långsam början, den mesta serieutgivningen i bokform bestod av manga och nostalgiböcker (samlad Kalle Anka, samlad Bamse, samlad Kalle Anka, samlad Lucky Luke, samlad Kalle Anka...) för den äldre generationen, utan att för den delen vara serier för vuxna.

2007 kommer vara året då vuxenserieutgivningen kör igång igen. Vi får flera böcker från den franska markanden, några från den amerikanska och några svenska. Vi får grunden till en utgivning som ska fylla ett glapp på 15-20 år i den svenska serieutgivningen, och som dessutom ska hinna med sin samtid. Det blir en utmaning för alla inblandade.

I'm back!

Startar om min blogg, här blir det tyck och tryck om tecknade serier i allmänhet och svenska och franska tecknade serier i synnerhet.

Annars så driver jag Komika förlag, och Komika Magasin.

Ses senare.