Möte med franska ambassaden

I dag hade jag ett möte med personal på den franska ambassaden, för en satsning på tecknade serier under Frankofon-dagen i mars, det kommer bland annat att bli Blake & Mortimer utställning, en del Tintin, och så kommer jag att visa upp en del av ny fransk seriekultur. Jag kommer att rapportera om det på Komika Magasin när det är mer spikat. Det är så otroligt trevligt att ha att göra med en nation som verkligen tar serierna på allvar. Och det stöd jag har fått från Franska ambassaden och Franska institutet är viktigt för att jag ska kunna hålla på.

Jag håller också på att lobba för att svenska institutet ska göra en satsning på svenska tecknade serier, och bollen har satts i rullning. Hade ett möte med svenska kulturhuset i Paris i februari, och de är väldigt intresserade av att göra något.

Det som förvånar mig mest när man är runt och pratar med folk som arbetar med tecknade serier internationellt och nationellt att inga andra förlag är runt och lobbar. Det gäller ju inte bara att få fram svenska serier internationellt, utan att få igång givande kulturutbyten och bra klimat för att driva affärer, rent krasst. Serieförlagen borde titta mer på hur andra företag arbetar.

På eget intiativ så håller nu svenska konsulatet på att arbeta för att lyfta fram svenska förlag och svenska serieskapare. För att de ska bli fler sådana intiativ så måste de svenska förlagen bjuda till. Prata med folk, nätverka, vara en del av samhället.

Saknar SeF en seriepolitisk strategi?

Ska försöka släppa att diskutera kring Seriefrämjandet, men Göran Ribe nämnde något i forumet som jag inte kan släppa (att han sedan förvränger min kritik mot Seriefrämjandets forum, det bjuder jag på - och ja, jag vill skapa opinion).

Vad vill Seriefrämjandet egentligen i dag, vad är det primära syftet? Och vad är Seriefrämjandets seriepolitiska strategi? Jag har ingen aning.

Som så många har sagt före mig så kan jag personligen inte ställa mig bakom att "främja" allt inom seriekulturen, för precis inom alla konst så finns det självklart sådant som är bra, och sådant som är riktig skit. Att Seriefrämjadet har ett pris som Urhunden sänder ju ut signaler att de vill belöna de serier som är just bra. Men det är inget som jag ser inom den övriga verksamheten, och som är absolut osynligt i Bild & Bubbla och på hemsidan. Ja, det är en ideell organisation med begränsade resurser, men då borde verkligen de resurserna koncentreras till det väsentliga.

Om man tittar på andra främjanden och liknande grupperingar försöker de ju ofta förmedla ut saker som de tycker är de bästa inom deras intresseområde. Och här ligger givetvis det känsliga med hela Seriefrämjandet som organisation. En konstform som fortfarande ofta betraktas som "dålig" utifrån, får problem då hela organisationen samlar alla serieintresserade. Från de som anser att katten gustaf är det bästa som finns, till de som tycker att Chris Ware borde få nobelpriset i litteratur. Och organisationen vill inte kliva på några ömma tår och omfamnar allt och alla. Och vem eller vad ska avgöra vad som är bra serier, som man ska pusha extra för, och föra fram som bra exempel. Är Urhunden budskapet? Då borde priset breddas att även omfatta enskilda serier i serietidningar.

Tillbaka till den seriepolitiska strategin - givetvis hänger det ihop med frågan om vad som egentligen är "bra" tecknade serier. Vilken är planen för att fortsätta att lyfta fram seriemediet, vilka är verktygen? Om verktyget är Bild & Bubbla så behöver man nog reformera den en del. En bättre närvaro på nätet borde stå högt på priolistan. Och då inte bara att ha en webbplats, utan också att den används till något vettigt, det vill säga fylls med innehåll, som ska verka för att förstärka seriernas som konstform. I alla fall om jag får säga mitt.